kapitel 10
Previuosly
Jag snurrade förvirrat runt ett varv innan jag kände ett par händer framför ögonen. Jag vände mig om och möttes av Emma, min bästa kompis. Jag kramade om henne och såg då att även Petra var där, min danslärare och jag kramade förvånat om henne också.
Min blick växlade mu mellan Emma, Petra och mamma.
”Vad är det här egentligen?!” utbrast jag förvirrat.
”Har du inte berättat?” frågade Emma min mamma entusiastiskt.
”Nej” svarade hon. ”Jag tänkte att du, eller kanske ni, skulle få göra det.
Emmas leende växte ännu större och hon vände sig mot mig.
Vad är det här? Vad är det som alla vet förutom jag? Och vad är det här för ställe? Tankarna snurrade i mitt huvud samtidigt som jag nyfiket tittade på Emma.
Hannah
Jag tittade på Emma och väntade på att hon eller någon annan skulle säga något. Men ingen sa något utan alla stod bara och log mot mig.
"Hallå..?" sa jag i hopp om att någon skulle börja prata.
Sophie harklade sig.
"Det är ingen cheeruppvisning..."började Sophie.
"...och ingen dansträning efter heller..." fortsatte Oliva.
"...utan det är en audition..." fyllde mamma i.
"...för Lily i Hannah Montana...!" nästan skrek Tindra.
"Precis" sammanfattade Emma "Det är en dansaudition till Emily Osments turne!"
Jag bara tittade storögd på dom. Var dom seriösa? Hade dom tänkt att jag skulle provdansa för Emily Osments turne? Oh herre, skulle jag få träffa Emily Osment idag? Tankarna snurrade runt i mitt huvud.
"Men vänta, va?!" sa jag tillslut. "Ni har asså dragit mig hit för att provdansa för Emily Osments turne??"
Dom log mot mig och både Tindra och Sophie nickade.
"Men det går ju inte!" utbrast jag. "Jag är inte förberedd, har ingen musik, och tror ni dessutom att jag är så bra?"
Petra tog ett steg fram mot mig och la sina händer på mina axlar. Hon skrattade försiktigt.
"Ta det lugnt Hannah! För det första så tror jag, eller jaa vi, absolut att du är tillräckligt duktig för detta, annars skulle vi inte ha tagit hit dej och det vet du."
Jag tänkte på det Petra sa och kanske var det sant, iallafall delen om att de inte skulle ha dragit hit mig om de inte trode på mig.
Petra fortsatte:
"Du behöver inte va speciellt förberedd, och dessutom så har vi redan fixat musik till dej" sa hon och jag såg hur Emma stod bredvid och dinglade med en cd-skiva. Hon log stort.
"Det är musiken till koreografin vi övat, så allt du behöver göra nu är att gå och byta om och sen show them what you got!" sa Petra och log stort hon med.
Jag kramade snabbt om Petra och sen Emma
"Tack bebo" viskade jag i hennes öra.
"Allt för dej bebi" svarade hon leendes.
Jag tog min träningsbag och letade upp närmaste toalett där jag snabbt bytte om. Nervösiteten började komma och jag fick fjärilar i magen. När jag bytt som vände jag mig mot spegeln och drog ur tofsen, och satte sen nogrannt upp en ny. Jag granskade mig själv i spegeln.
"Hannah du klarar det är!" sa jag till min spegelbild och skvätte sedan lite kallvatten i ansiktet.
När jag gick ut från toaleten kom nya tankar. Det här var ju något jag verkligen ville. Jag hade gillat Emily Osment ända sen Spy Kids, men det var inte förrens hon började göra musik som jag blivet ett fan. Det pirrade till i magen. Bara tankenpå att få dansa för en sån bra artist gjorde mig glad och spänd. Tänk om jag... Nej Hannah tänk inte så långt, ta bara ett steg i taget. Dessutom finns det jättemånga superduktiga dansare här som är minst lika bra. Jag skakde på huvudet för att få bort tankarna. nu gällde det att bara koncentrera sig på nuet och dansen, inte vad som skulle kunna hända.
Jag kom tillbaka till de andra och kramade om Tindra som kommit mot mig. Jag tog henne i handen och hon log.
"Hur lyckades ni med det här?" frågade jag Emma och mamma som var mitt i ett samtal.
Emma log mot mig.
"Kommer du ihåg för fet länge sen när du berättade att Emily Osment skulle ha en tour och söka dansare?"
Jag tänkte efter och kom faktiskt ihåg delar av samtalet så jag nickade.
"Så jag tänkte att det vore något för dig så jag googla runt lite och hittade detta"
Hon log igen och fortsatte.
"Några dagar senare mötte jag Olivia på bussen å då slog det mig, så jag berätta för henne och hon gick sen och berättade för Maria, och sen började vi planera lite" Emma andades ut för hon hade berättat allt väldigt fort utan pauser, så exaltherad var hon.
"Du är ju världens bästa kompis!" sa jag och slängde mig runt halsen på henne. Hon kramade om mig hårt och jag log för mig själv. Jag hade verkligen världens bästa kompis! Jag släpte taget om henne och vände mig mot mina systrar.
"Hur sjutton har ni lyckats hålla det här hemligt för mig så länge?!?"
Alla tre bara flinade stolt. Jag var faktiskt lite förvånad. Eller kanske inte över att Olivia kunde hålla tyst, men att Sophie och framför allt Tindra kunde hålla det en hemlis var lite underligt.
"Mamma sa att vi fick looova att inte säga" sa Tindra, fortfarande med ett stort leende.
"Det klarade ni verkligen!" sa jag, kanske mest till Tindra och hon nickade stolt.
"Juste Hannah, här är din nummerlapp eller vad det nu är" sa mamma med ett litet skratt.
Jag tog emot lappen och fäste den med säkerhetsnålarna på magen. 2735, japp det var mitt nummer. Jag skrattade till lite för mig själv. Nu stod jag här med en nummerlapp, en lapp som jag sett på So You Think You Can Dance, Idol och alla sådana program, men den här gången var det ingen tv-show utan det var jag som skulle gå upp och provdansa. Fjärilarna i magen komm tillbaka samtidigt som en röst kom ut från högtalarna.
"Kan dansare med nummer 2730 till nummer 2740 komma till audition-entren" sa den entoninga rösten och jag frös till. Det var nu det var dags. Det var min tur att dansa. jag grep panikslaget tag om Emmas hand och hon kramade om min. Samtidigt som vi började gå mot audition-entren insåg jag att jag inte hade en aning om vad klockan var eller hur länge vi vart här. Jag slog bort tanken. Jag fick inte börja tänka på sånna grejjer nu när jag skulle upp och dansa.
När vi kom fram till entren visade någon som jobbade där vart jag och de andra 9 dansarna skulle gå. Våra familjer och vänner fick alltså inte följa med längre. Jag kramade snabbt om alla och fick massa lycka till. Jag stälde mig framför Emma och kramade om henne hårt.
"Du är bäst" viskade jag till henne.
"Nää, du är" svarade hon. "Så gå upp och visa det på dansgolvet nu.
Med dom orden lämnade jag min familj och gick in i ett annat mindre rum. Jag slog mig ner på en av stolarna och såg att alla andra var lika nervösa som jag.
En efter en försvann de andra dansarna in genom en dörr som jag förstod ledde till själva audition-salen.
"Nummer 2735 det är din tur nu" hörde jag någon säga och jag reste mig upp. Det var nu det gällde, allt eller inget.
Jag gick bort mot dörren och hörde tjejen som suttit bredvid mig ropa: "Lycka till!"
Jag vände mig snabbt om och log kort mot henne innan jag kom fram till dörren. jag stannade upp och tog ett djupt andetag innan jag öppnade dörren och gick in.
Nytt kapitel uppe, hoppas ni gillar det :) som ni kanske märkte så var det inte så jättehändelserikt, utan mer som ett mellankapitel. Men jag valde att göra på det hät sättet då jag inte vill rusha in i storyn ;)
Kommentera gärna eller skriv ideer till novellen, det går ockås bra att mejla till [email protected] :)
XOXO
Jag snurrade förvirrat runt ett varv innan jag kände ett par händer framför ögonen. Jag vände mig om och möttes av Emma, min bästa kompis. Jag kramade om henne och såg då att även Petra var där, min danslärare och jag kramade förvånat om henne också.
Min blick växlade mu mellan Emma, Petra och mamma.
”Vad är det här egentligen?!” utbrast jag förvirrat.
”Har du inte berättat?” frågade Emma min mamma entusiastiskt.
”Nej” svarade hon. ”Jag tänkte att du, eller kanske ni, skulle få göra det.
Emmas leende växte ännu större och hon vände sig mot mig.
Vad är det här? Vad är det som alla vet förutom jag? Och vad är det här för ställe? Tankarna snurrade i mitt huvud samtidigt som jag nyfiket tittade på Emma.
Hannah
Jag tittade på Emma och väntade på att hon eller någon annan skulle säga något. Men ingen sa något utan alla stod bara och log mot mig.
"Hallå..?" sa jag i hopp om att någon skulle börja prata.
Sophie harklade sig.
"Det är ingen cheeruppvisning..."började Sophie.
"...och ingen dansträning efter heller..." fortsatte Oliva.
"...utan det är en audition..." fyllde mamma i.
"...för Lily i Hannah Montana...!" nästan skrek Tindra.
"Precis" sammanfattade Emma "Det är en dansaudition till Emily Osments turne!"
Jag bara tittade storögd på dom. Var dom seriösa? Hade dom tänkt att jag skulle provdansa för Emily Osments turne? Oh herre, skulle jag få träffa Emily Osment idag? Tankarna snurrade runt i mitt huvud.
"Men vänta, va?!" sa jag tillslut. "Ni har asså dragit mig hit för att provdansa för Emily Osments turne??"
Dom log mot mig och både Tindra och Sophie nickade.
"Men det går ju inte!" utbrast jag. "Jag är inte förberedd, har ingen musik, och tror ni dessutom att jag är så bra?"
Petra tog ett steg fram mot mig och la sina händer på mina axlar. Hon skrattade försiktigt.
"Ta det lugnt Hannah! För det första så tror jag, eller jaa vi, absolut att du är tillräckligt duktig för detta, annars skulle vi inte ha tagit hit dej och det vet du."
Jag tänkte på det Petra sa och kanske var det sant, iallafall delen om att de inte skulle ha dragit hit mig om de inte trode på mig.
Petra fortsatte:
"Du behöver inte va speciellt förberedd, och dessutom så har vi redan fixat musik till dej" sa hon och jag såg hur Emma stod bredvid och dinglade med en cd-skiva. Hon log stort.
"Det är musiken till koreografin vi övat, så allt du behöver göra nu är att gå och byta om och sen show them what you got!" sa Petra och log stort hon med.
Jag kramade snabbt om Petra och sen Emma
"Tack bebo" viskade jag i hennes öra.
"Allt för dej bebi" svarade hon leendes.
Jag tog min träningsbag och letade upp närmaste toalett där jag snabbt bytte om. Nervösiteten började komma och jag fick fjärilar i magen. När jag bytt som vände jag mig mot spegeln och drog ur tofsen, och satte sen nogrannt upp en ny. Jag granskade mig själv i spegeln.
"Hannah du klarar det är!" sa jag till min spegelbild och skvätte sedan lite kallvatten i ansiktet.
När jag gick ut från toaleten kom nya tankar. Det här var ju något jag verkligen ville. Jag hade gillat Emily Osment ända sen Spy Kids, men det var inte förrens hon började göra musik som jag blivet ett fan. Det pirrade till i magen. Bara tankenpå att få dansa för en sån bra artist gjorde mig glad och spänd. Tänk om jag... Nej Hannah tänk inte så långt, ta bara ett steg i taget. Dessutom finns det jättemånga superduktiga dansare här som är minst lika bra. Jag skakde på huvudet för att få bort tankarna. nu gällde det att bara koncentrera sig på nuet och dansen, inte vad som skulle kunna hända.
Jag kom tillbaka till de andra och kramade om Tindra som kommit mot mig. Jag tog henne i handen och hon log.
"Hur lyckades ni med det här?" frågade jag Emma och mamma som var mitt i ett samtal.
Emma log mot mig.
"Kommer du ihåg för fet länge sen när du berättade att Emily Osment skulle ha en tour och söka dansare?"
Jag tänkte efter och kom faktiskt ihåg delar av samtalet så jag nickade.
"Så jag tänkte att det vore något för dig så jag googla runt lite och hittade detta"
Hon log igen och fortsatte.
"Några dagar senare mötte jag Olivia på bussen å då slog det mig, så jag berätta för henne och hon gick sen och berättade för Maria, och sen började vi planera lite" Emma andades ut för hon hade berättat allt väldigt fort utan pauser, så exaltherad var hon.
"Du är ju världens bästa kompis!" sa jag och slängde mig runt halsen på henne. Hon kramade om mig hårt och jag log för mig själv. Jag hade verkligen världens bästa kompis! Jag släpte taget om henne och vände mig mot mina systrar.
"Hur sjutton har ni lyckats hålla det här hemligt för mig så länge?!?"
Alla tre bara flinade stolt. Jag var faktiskt lite förvånad. Eller kanske inte över att Olivia kunde hålla tyst, men att Sophie och framför allt Tindra kunde hålla det en hemlis var lite underligt.
"Mamma sa att vi fick looova att inte säga" sa Tindra, fortfarande med ett stort leende.
"Det klarade ni verkligen!" sa jag, kanske mest till Tindra och hon nickade stolt.
"Juste Hannah, här är din nummerlapp eller vad det nu är" sa mamma med ett litet skratt.
Jag tog emot lappen och fäste den med säkerhetsnålarna på magen. 2735, japp det var mitt nummer. Jag skrattade till lite för mig själv. Nu stod jag här med en nummerlapp, en lapp som jag sett på So You Think You Can Dance, Idol och alla sådana program, men den här gången var det ingen tv-show utan det var jag som skulle gå upp och provdansa. Fjärilarna i magen komm tillbaka samtidigt som en röst kom ut från högtalarna.
"Kan dansare med nummer 2730 till nummer 2740 komma till audition-entren" sa den entoninga rösten och jag frös till. Det var nu det var dags. Det var min tur att dansa. jag grep panikslaget tag om Emmas hand och hon kramade om min. Samtidigt som vi började gå mot audition-entren insåg jag att jag inte hade en aning om vad klockan var eller hur länge vi vart här. Jag slog bort tanken. Jag fick inte börja tänka på sånna grejjer nu när jag skulle upp och dansa.
När vi kom fram till entren visade någon som jobbade där vart jag och de andra 9 dansarna skulle gå. Våra familjer och vänner fick alltså inte följa med längre. Jag kramade snabbt om alla och fick massa lycka till. Jag stälde mig framför Emma och kramade om henne hårt.
"Du är bäst" viskade jag till henne.
"Nää, du är" svarade hon. "Så gå upp och visa det på dansgolvet nu.
Med dom orden lämnade jag min familj och gick in i ett annat mindre rum. Jag slog mig ner på en av stolarna och såg att alla andra var lika nervösa som jag.
En efter en försvann de andra dansarna in genom en dörr som jag förstod ledde till själva audition-salen.
"Nummer 2735 det är din tur nu" hörde jag någon säga och jag reste mig upp. Det var nu det gällde, allt eller inget.
Jag gick bort mot dörren och hörde tjejen som suttit bredvid mig ropa: "Lycka till!"
Jag vände mig snabbt om och log kort mot henne innan jag kom fram till dörren. jag stannade upp och tog ett djupt andetag innan jag öppnade dörren och gick in.
Nytt kapitel uppe, hoppas ni gillar det :) som ni kanske märkte så var det inte så jättehändelserikt, utan mer som ett mellankapitel. Men jag valde att göra på det hät sättet då jag inte vill rusha in i storyn ;)
Kommentera gärna eller skriv ideer till novellen, det går ockås bra att mejla till [email protected] :)
XOXO
Kommentarer
Trackback
