kapitel 11
Previously
Med dom orden lämnade jag min familj och gick in i ett annat mindre rum. Jag slog mig ner på en av stolarna och såg att alla andra var lika nervösa som jag.
En efter en försvann de andra dansarna in genom en dörr som jag förstod ledde till själva audition-salen.
"Nummer 2735 det är din tur nu" hörde jag någon säga och jag reste mig upp. Det var nu det gällde, allt eller inget.
Jag gick bort mot dörren och hörde tjejen som suttit bredvid mig ropa: "Lycka till!"
Jag vände mig snabbt om och log kort mot henne innan jag kom fram till dörren. jag stannade upp och tog ett djupt andetag innan jag öppnade dörren och gick in.
Hannah
Jag gick igenom dörren och kom in i den stora auditionsalen på en scen, precis som i en teater. Jag gick fram och slällde mig mitt på scenen. Strålkastarna bländade mig nästan och tanken slog mig. Det var här jag ville va, på scen. Jag tittade fram och möttes av flera ansikten, var av ett var väldigt bekant. Där satt hon, Emily Osment, vid ett bord tillsammans med tre andra personer som jag inte riktigt visste vilka det var. Bakom dem satt ytterligare fyra personer, men dessa satt på vanliga stolar, som i publiken.
"Hi" sa Emily och log.
Jag kände hur jag nästan frös. Det här var så inte likt mig, jag var inte den som brukade bli stum och fangirla. Jag trängde fram ett leende. Skärp dej Hannah!
"So who are you?" fortsatte Emily.
"I'm Hannah from Stockholm" svarade jag och log. Herregud kunde jag inte komma på något bättre att säga?
"Okey Hannah, show us what you got" sa Emily och strax efter hörde jag musiken sättas igång, musiken jag gett till ljudtekninern innan det var min tur att gå in.
Jag stod mitt på scenen och kände musiken. Jag räknade in tyst för mig själv. 5, 6, 7, 8. Sen körde jag. Jag körde hela nummret, som jag kört så många gånger i danslokalen och till min lättnad satt hela rutinen. Jag avslutade impulsivt med en flickis, det hade egentligen inget med nummret att göra, utan var något jag gjorde när jag var fylld av adrenalin. Och det var jag nu, jag kunde nästa känna adrenalinet pumpa. Det hela blev ju inte bättre av att jag nu blev supernervös, vad skulle dom säga om mitt framträdande? Jag stod mitt på scenen och andades snabbt, och bara tittade på personerna framför mig. Jag såg hur de lutade sig mot varandra och viskade något, vad det var kunde jag inte höra. Nervösiteten växte ännu större och tankarna snurrade i mitt huvud. Det enda jag väntade på var att någon skulle säga något.
"Well Hannah..." Det var Emily som pratade igen. "...we've decided that..."
Shit jag är körd. Fan!
"...you're through."
Jag tittade chockat på dem. Va?! är det sant? Inombords skrek jag av lycka, men jag pep fram ett "Thank you" innan jag sprang av scenen. Jag sprang ut genom en annan dörr och där framme såg jag min familj och mina vänner stå. Alla vände sig mot mig och jag kunde inte hålla mig längre, utan skrek till av lycka. Jag hoppade upp i Emmas famn som också hade börjat skrika. Tillslut stod vi alla i en hög och hoppade och skrek, till och med min mamma.
Emily
We heard how the last girl screamed as soon as she got out of the room, and I smiled to myself. I really liked to see people this happy and the be the reson for their happiness felt even better.
"She was really good!" I heard Danielle say behind me.
"Yeah, and really good looking too!" Justin replied and I saw how Danielle hit him on his arm. He faked a pain and I laughed to myself.
The next girl came in in presented herself as Bella.
"Well Bella, the stage is yours" I said and the music began.
We had now watched all the dancers and I felt a bit tired. But the day wasn't over. We had picked around 20 dancers, but we couldn't include all of them to the dancecrew. Therefor there were going to be a second dance, with a coreagraphy our coreagrapher had made, and after that we were supposed to pick out a few to join the tour. I looked at my watch and saw that we had an hour til next dance. I rose from the chair and heard my stomach.
"Anyone up for some food?" I asked and both Danielle, Justin, Vinnie and Liza shone up. Even though we didn't knew each other that well we had already became a gang, a gang who stuck together, at least this far, during the tour.
On the way to Subways, where we had decided to eat, I got a text and saw that it was from Zayn.
Skype tonight? :) x
I smiled to myself. Sure! :) x
Hannah
Jag satt och pratade med tjejen som suttit bredvid mig innan min audition. Bella hette hon och var jättetrevlig.
"Förresten, förlåt för att jag inte sa Lycka till tillbaka!" sa jag plötsligt. "Jag var så extremt fokuserad att jag inte kunde prata, inte ens när jag kom in på scen..."
Bella skrattade till och log.
"Det är lugnt, jag förstår vad du menar. Jag fick panik efter du hade gått"
"Jaa, det var helt galet" svarade jag. "Men du behövde ju ändå inget lycka till"
Hon log stort och spärrade upp ögonen.
"Asså jag kan inte förstå att jag gick vidare! Hade verkligen inte trott de!" sa hon uppspelt.
"Nää inte jag heller!" svarade jag lika uppspelt.
Vi satt och pratade ett tag till innan det var dags för oss att gå in igen och göra nästa audition. Som jag hade förstått det så var vi några utvalda dansare som nu skulle gå in och dansa en färdig koreografi och sen skulle dom välja utifrån det. Jag tittade mig omkring och såg att vi var runt 20 dansare kvar. Nervositeten kom igen. Nu gäller det bara att klara näst steg. Men det skulle bli svårt, alla dom som var kvar var ritkigt duktiga dansare, så mycket visste jag.
Vi gick alla in i ett nytt rum, en stor spegelsal, där koreografen och resten av turne-teamet fanns, däribland dem jag redan dansat för på scen.
De första danserna gick bra och nu var jag extra glad att jag hade så lätt för mig att lära mig saker. Sen var det dags för pardans, som jag för övrigt inte visste att vi skulle dansa. Koreografen delade in alla i par, och det var då jag insåg det: Jag och Bella hade inte fått någon partner, då det var fler tjejer än killar. Vad betydde detta? Var vi ute, hade vi inte gått vidare? Mina tankar avbröts av att koreografen ropade till sig två killar som snabbt kom mot oss. Den ena killen gick fram till Bella och den andra till mig.
"Justin" sa han och sträckte fram sin hand.
"Hannah" svarade jag och skakade hans hand. Jag tittade in i hans bruna fina ögon och besvarade hans leende. Shit, de här var inte bra. Hur skulle jag, som var extremt svag för fina ögon, kunna koncentrera mig på dansen nu? Nu gällde det att verkligen fokusera.
Koreografen tog tag i Bellas partner, som för övrigt hette Vinnie, och visade dansen vi skulle dansa. Jag försökt hänga med så gott det gick, och kände att det skulle gå hyfsat bra. Men självklart bedömdes vi inte på första dansen, utan vi fick köra nummret flera gånger. Jag märkte direkt at Justin var dansare, och misstänkte att han redan var en del av Emily's dancecrew. Jag kände hur turne-teamet gick runt och granskade alla som dansade, även koreografen, vilket gjorde mig riktigt nervös. Justin måste ha märkt det för plötsligt skrattade han till och sa: "Relax and just dance"
Jag log mot honom och tittade in i hans bruna ögen. Jisses, dom var verkligen fina. Men det var dansa jag var här för att göra, tänkte jag och konsentrerade mig. Vi hade riktigt kul när vi dansade och lyckades sätta nummret flera gånger. Då jag hade varit så koncentrerad hade jag inte sett de andra dansa och visste därför inte om det räckte med flera gånger. Jag blev genast nervös igen när koreografen sa att det var slutdansat och vi bads lämna rummet. Nu skulle dom alltså diskutera och sen kalla in oss en efter en. Vi fick gå tillbaka till rummet där vi tidigare suttit och vätat, men nu satt våra anhöriga där. Jag gick lättaat fram och satte mig mellan mamma och Emma och Tindra hoppade upp i mitt knä. Det var så mycket lättare att sitta där och vänta med familjen än ensam. Dock var det inte lätt, jag satt nästan och skakade av nervositet.
Efter vad som kändes som en evighet började de kalla in folk och nu satt jag på helspän. Jag tittade på Bella och såg att hon var lika nervös. Jag försökte tränga fram ett leende till henne och hon log lika svagt tillbaka.
De ropade upp Bellas namn och jag såg hur hon frös till. Jag gav henne snabbt tummen upp innan hon försvann in genom en dörr. Efter ett tag kom hon ut igen och sprang skrikandes fram till hennes vänner. Hon hade klarat det. Jag var helt ärligt glad för henne, hon förtjänade det.
Jag insåg att jag var sist at bli inkallad. Det var några fler än Bella som gått vidare det visste jag, men jagvisste inte hur många. Jag hade dock sett en del komma gråtandes ut. Skulle jag bli en av dom? Eller skulle jag gå vidare? Jag hade aldrig varit så nervös i hela mitt liv som jag var när jag gick in genom dörren och ställde mig framför bordet som ni stod i rummet. Var hade det kommit ifrån?
Framför mig satt nu samma personer son suttit framför mig under min första audition.
Jag kände hur jag började kallsvettas och jag knöt handflatorna.
"Are you nervous?" frågade Emily och jag nickade till svar.
"So how do you think it when?" frågade hon.
"I think it went pretty fine" svarade jag kort. Herregud, var dom tvunga att dra ut på det såhär?
"Well, so do we" sa hon "as a matter of fact we think it when terrific! You made it, you are from now on a part och my dancecrew!"
Va!? Var det sant? Sa hon just att jag klarat det? Jag kunde inte hålla mig utan skrek till av lycka! Herregud! Jag sprang fram och kramade och tackade alla av ren iver.
Jag satt i bilen på väg hem och tittade ut genom förnstret. Innan vi åkte hade vi som gått vidare fått reda på allt vi behövde och fått papper som skulle fyllas i. Jag hade en vecka på mig. Om en dryg vecka skulle jag vara på väg till USA för att åka som bakgrundsdansare till Emily Osment på hennes turne. Jag kunde fortfarande inte fatta det. Det pirrade till i magen. Jag hade klarat det. JAG var en av de få som kom med i dancecrewet.
Vi kom hem, så jag gick upp för trappan och in i badrummet för att ta en lång dusch. Efter ett tag var det någon som bankade hårt på dörren. Mamma hade bestämt att vi skulle gå ut och fira så jag var tydligen inte den enda som ville dusch. Men jag var för lycklig för att bli irriterad, så jag duschade bara klart och tog sedna mina grejjer och hårtorken och försvan in i mitt rum. På vägen gick jag förbi Olivia, som var den sombankat på dörren. Jag pussade henne lätt på kinden, men hon bara skakade på huvudet. Jag satte på mig underkläder och började sedan föna håret efter att jag smörjt in hela mig. Hur håret skulle se ut hade jag inte bestämt än, men i vilket fall som helst var jag tvungen att torka det. Jag valde sedan att locka det lätt. Med fixat hår stälde jag mig i bara underkläder framför garderoben för att bestämma vad jag skulle ha på mig. Efter ett tags funderande blev det en svart kläninng och tunna strumpbyxor. Jag började sen med sminket och sotade ögonen. Japp så fick det bli. När jag bragit de sista dragen med mascara-borsten granskade jag mig i spegeln. Uppklätt men samtidigt kunde jag gå ut efter, eftersom Emma bestämt att det här minsann skulle firas. Jag tog fram ett par pumps och en liten väska och ställde sedan mina grejjer i hallen. För ovanlighetens skull var jag klar före alla andra så jag bestämde mig för att gå och hjälpa mina systrar.
Zayn
After a coulpe hour we were finally done in the studio and were back in the apartment. I sat in the sofa playing DS with Niall and Harry, when Liams phone rang. Harry picked it up.
"Well hello my fair Lady Danielle, how do you do?" he said with a madeup voice.
That reminded me of something. Or someone. Emily. We were going to talk on skype tonight, how could I forget? I jumped out of the sofa and almost ran towards the laptop in the kitchen. I hurried to log in to skype. I felt really disapionted when I saw that Emily wasn't online. Maybe she had forgotten too... But in the same moment a little square came up which said that Emily just had logged in. I smiled and called her on videocall. She picked up anf I could see her face.
"Hi!" she said and smiled. Gosh, I couldn't get enough of that cute smile.
We sat and talked for what felt like hours about everything and nothing. The boys walked by and said Hi to her, and then told me they went out to get some pizza. I told them what I wanted and continued tpo talk to Emily. Afetr a while Danielle entered the room Emily sat in, which seemed to be a hotelroom, and told her they were going out for dinner.
"Pick some clothes for me will you?" i heard Emily say to Danielle, before she said she really had to go. I felt a bit sad but said I'd talk to her soon. She smiled, said good bye and then she hung up.
Äntligen är kapitel !! uppe. Har skrivit på det ganska länge, plus att en del försvan så jag var tvungen att skriva om typ hälften.. Men nu är det iallafall uppe. Och långt blev det också, men det var för at det var så mycket jag ville få med utan att dela upp det i olika kapitel.
Som ni kanske märkt så är det inte så mycket ur killarnas perspektiv och det handlar inte så mycket om dom men det kommer, jag lovar. Vänta bara tills Hannah och gänget kommer till USA.
Hoppas ni gillade delen, och kommentera gärna!
XOXO
Med dom orden lämnade jag min familj och gick in i ett annat mindre rum. Jag slog mig ner på en av stolarna och såg att alla andra var lika nervösa som jag.
En efter en försvann de andra dansarna in genom en dörr som jag förstod ledde till själva audition-salen.
"Nummer 2735 det är din tur nu" hörde jag någon säga och jag reste mig upp. Det var nu det gällde, allt eller inget.
Jag gick bort mot dörren och hörde tjejen som suttit bredvid mig ropa: "Lycka till!"
Jag vände mig snabbt om och log kort mot henne innan jag kom fram till dörren. jag stannade upp och tog ett djupt andetag innan jag öppnade dörren och gick in.
Hannah
Jag gick igenom dörren och kom in i den stora auditionsalen på en scen, precis som i en teater. Jag gick fram och slällde mig mitt på scenen. Strålkastarna bländade mig nästan och tanken slog mig. Det var här jag ville va, på scen. Jag tittade fram och möttes av flera ansikten, var av ett var väldigt bekant. Där satt hon, Emily Osment, vid ett bord tillsammans med tre andra personer som jag inte riktigt visste vilka det var. Bakom dem satt ytterligare fyra personer, men dessa satt på vanliga stolar, som i publiken.
"Hi" sa Emily och log.
Jag kände hur jag nästan frös. Det här var så inte likt mig, jag var inte den som brukade bli stum och fangirla. Jag trängde fram ett leende. Skärp dej Hannah!
"So who are you?" fortsatte Emily.
"I'm Hannah from Stockholm" svarade jag och log. Herregud kunde jag inte komma på något bättre att säga?
"Okey Hannah, show us what you got" sa Emily och strax efter hörde jag musiken sättas igång, musiken jag gett till ljudtekninern innan det var min tur att gå in.
Jag stod mitt på scenen och kände musiken. Jag räknade in tyst för mig själv. 5, 6, 7, 8. Sen körde jag. Jag körde hela nummret, som jag kört så många gånger i danslokalen och till min lättnad satt hela rutinen. Jag avslutade impulsivt med en flickis, det hade egentligen inget med nummret att göra, utan var något jag gjorde när jag var fylld av adrenalin. Och det var jag nu, jag kunde nästa känna adrenalinet pumpa. Det hela blev ju inte bättre av att jag nu blev supernervös, vad skulle dom säga om mitt framträdande? Jag stod mitt på scenen och andades snabbt, och bara tittade på personerna framför mig. Jag såg hur de lutade sig mot varandra och viskade något, vad det var kunde jag inte höra. Nervösiteten växte ännu större och tankarna snurrade i mitt huvud. Det enda jag väntade på var att någon skulle säga något.
"Well Hannah..." Det var Emily som pratade igen. "...we've decided that..."
Shit jag är körd. Fan!
"...you're through."
Jag tittade chockat på dem. Va?! är det sant? Inombords skrek jag av lycka, men jag pep fram ett "Thank you" innan jag sprang av scenen. Jag sprang ut genom en annan dörr och där framme såg jag min familj och mina vänner stå. Alla vände sig mot mig och jag kunde inte hålla mig längre, utan skrek till av lycka. Jag hoppade upp i Emmas famn som också hade börjat skrika. Tillslut stod vi alla i en hög och hoppade och skrek, till och med min mamma.
Emily
We heard how the last girl screamed as soon as she got out of the room, and I smiled to myself. I really liked to see people this happy and the be the reson for their happiness felt even better.
"She was really good!" I heard Danielle say behind me.
"Yeah, and really good looking too!" Justin replied and I saw how Danielle hit him on his arm. He faked a pain and I laughed to myself.
The next girl came in in presented herself as Bella.
"Well Bella, the stage is yours" I said and the music began.
We had now watched all the dancers and I felt a bit tired. But the day wasn't over. We had picked around 20 dancers, but we couldn't include all of them to the dancecrew. Therefor there were going to be a second dance, with a coreagraphy our coreagrapher had made, and after that we were supposed to pick out a few to join the tour. I looked at my watch and saw that we had an hour til next dance. I rose from the chair and heard my stomach.
"Anyone up for some food?" I asked and both Danielle, Justin, Vinnie and Liza shone up. Even though we didn't knew each other that well we had already became a gang, a gang who stuck together, at least this far, during the tour.
On the way to Subways, where we had decided to eat, I got a text and saw that it was from Zayn.
Skype tonight? :) x
I smiled to myself. Sure! :) x
Hannah
Jag satt och pratade med tjejen som suttit bredvid mig innan min audition. Bella hette hon och var jättetrevlig.
"Förresten, förlåt för att jag inte sa Lycka till tillbaka!" sa jag plötsligt. "Jag var så extremt fokuserad att jag inte kunde prata, inte ens när jag kom in på scen..."
Bella skrattade till och log.
"Det är lugnt, jag förstår vad du menar. Jag fick panik efter du hade gått"
"Jaa, det var helt galet" svarade jag. "Men du behövde ju ändå inget lycka till"
Hon log stort och spärrade upp ögonen.
"Asså jag kan inte förstå att jag gick vidare! Hade verkligen inte trott de!" sa hon uppspelt.
"Nää inte jag heller!" svarade jag lika uppspelt.
Vi satt och pratade ett tag till innan det var dags för oss att gå in igen och göra nästa audition. Som jag hade förstått det så var vi några utvalda dansare som nu skulle gå in och dansa en färdig koreografi och sen skulle dom välja utifrån det. Jag tittade mig omkring och såg att vi var runt 20 dansare kvar. Nervositeten kom igen. Nu gäller det bara att klara näst steg. Men det skulle bli svårt, alla dom som var kvar var ritkigt duktiga dansare, så mycket visste jag.
Vi gick alla in i ett nytt rum, en stor spegelsal, där koreografen och resten av turne-teamet fanns, däribland dem jag redan dansat för på scen.
De första danserna gick bra och nu var jag extra glad att jag hade så lätt för mig att lära mig saker. Sen var det dags för pardans, som jag för övrigt inte visste att vi skulle dansa. Koreografen delade in alla i par, och det var då jag insåg det: Jag och Bella hade inte fått någon partner, då det var fler tjejer än killar. Vad betydde detta? Var vi ute, hade vi inte gått vidare? Mina tankar avbröts av att koreografen ropade till sig två killar som snabbt kom mot oss. Den ena killen gick fram till Bella och den andra till mig.
"Justin" sa han och sträckte fram sin hand.
"Hannah" svarade jag och skakade hans hand. Jag tittade in i hans bruna fina ögon och besvarade hans leende. Shit, de här var inte bra. Hur skulle jag, som var extremt svag för fina ögon, kunna koncentrera mig på dansen nu? Nu gällde det att verkligen fokusera.
Koreografen tog tag i Bellas partner, som för övrigt hette Vinnie, och visade dansen vi skulle dansa. Jag försökt hänga med så gott det gick, och kände att det skulle gå hyfsat bra. Men självklart bedömdes vi inte på första dansen, utan vi fick köra nummret flera gånger. Jag märkte direkt at Justin var dansare, och misstänkte att han redan var en del av Emily's dancecrew. Jag kände hur turne-teamet gick runt och granskade alla som dansade, även koreografen, vilket gjorde mig riktigt nervös. Justin måste ha märkt det för plötsligt skrattade han till och sa: "Relax and just dance"
Jag log mot honom och tittade in i hans bruna ögen. Jisses, dom var verkligen fina. Men det var dansa jag var här för att göra, tänkte jag och konsentrerade mig. Vi hade riktigt kul när vi dansade och lyckades sätta nummret flera gånger. Då jag hade varit så koncentrerad hade jag inte sett de andra dansa och visste därför inte om det räckte med flera gånger. Jag blev genast nervös igen när koreografen sa att det var slutdansat och vi bads lämna rummet. Nu skulle dom alltså diskutera och sen kalla in oss en efter en. Vi fick gå tillbaka till rummet där vi tidigare suttit och vätat, men nu satt våra anhöriga där. Jag gick lättaat fram och satte mig mellan mamma och Emma och Tindra hoppade upp i mitt knä. Det var så mycket lättare att sitta där och vänta med familjen än ensam. Dock var det inte lätt, jag satt nästan och skakade av nervositet.
Efter vad som kändes som en evighet började de kalla in folk och nu satt jag på helspän. Jag tittade på Bella och såg att hon var lika nervös. Jag försökte tränga fram ett leende till henne och hon log lika svagt tillbaka.
De ropade upp Bellas namn och jag såg hur hon frös till. Jag gav henne snabbt tummen upp innan hon försvann in genom en dörr. Efter ett tag kom hon ut igen och sprang skrikandes fram till hennes vänner. Hon hade klarat det. Jag var helt ärligt glad för henne, hon förtjänade det.
Jag insåg att jag var sist at bli inkallad. Det var några fler än Bella som gått vidare det visste jag, men jagvisste inte hur många. Jag hade dock sett en del komma gråtandes ut. Skulle jag bli en av dom? Eller skulle jag gå vidare? Jag hade aldrig varit så nervös i hela mitt liv som jag var när jag gick in genom dörren och ställde mig framför bordet som ni stod i rummet. Var hade det kommit ifrån?
Framför mig satt nu samma personer son suttit framför mig under min första audition.
Jag kände hur jag började kallsvettas och jag knöt handflatorna.
"Are you nervous?" frågade Emily och jag nickade till svar.
"So how do you think it when?" frågade hon.
"I think it went pretty fine" svarade jag kort. Herregud, var dom tvunga att dra ut på det såhär?
"Well, so do we" sa hon "as a matter of fact we think it when terrific! You made it, you are from now on a part och my dancecrew!"
Va!? Var det sant? Sa hon just att jag klarat det? Jag kunde inte hålla mig utan skrek till av lycka! Herregud! Jag sprang fram och kramade och tackade alla av ren iver.
Jag satt i bilen på väg hem och tittade ut genom förnstret. Innan vi åkte hade vi som gått vidare fått reda på allt vi behövde och fått papper som skulle fyllas i. Jag hade en vecka på mig. Om en dryg vecka skulle jag vara på väg till USA för att åka som bakgrundsdansare till Emily Osment på hennes turne. Jag kunde fortfarande inte fatta det. Det pirrade till i magen. Jag hade klarat det. JAG var en av de få som kom med i dancecrewet.
Vi kom hem, så jag gick upp för trappan och in i badrummet för att ta en lång dusch. Efter ett tag var det någon som bankade hårt på dörren. Mamma hade bestämt att vi skulle gå ut och fira så jag var tydligen inte den enda som ville dusch. Men jag var för lycklig för att bli irriterad, så jag duschade bara klart och tog sedna mina grejjer och hårtorken och försvan in i mitt rum. På vägen gick jag förbi Olivia, som var den sombankat på dörren. Jag pussade henne lätt på kinden, men hon bara skakade på huvudet. Jag satte på mig underkläder och började sedan föna håret efter att jag smörjt in hela mig. Hur håret skulle se ut hade jag inte bestämt än, men i vilket fall som helst var jag tvungen att torka det. Jag valde sedan att locka det lätt. Med fixat hår stälde jag mig i bara underkläder framför garderoben för att bestämma vad jag skulle ha på mig. Efter ett tags funderande blev det en svart kläninng och tunna strumpbyxor. Jag började sen med sminket och sotade ögonen. Japp så fick det bli. När jag bragit de sista dragen med mascara-borsten granskade jag mig i spegeln. Uppklätt men samtidigt kunde jag gå ut efter, eftersom Emma bestämt att det här minsann skulle firas. Jag tog fram ett par pumps och en liten väska och ställde sedan mina grejjer i hallen. För ovanlighetens skull var jag klar före alla andra så jag bestämde mig för att gå och hjälpa mina systrar.
Zayn
After a coulpe hour we were finally done in the studio and were back in the apartment. I sat in the sofa playing DS with Niall and Harry, when Liams phone rang. Harry picked it up.
"Well hello my fair Lady Danielle, how do you do?" he said with a madeup voice.
That reminded me of something. Or someone. Emily. We were going to talk on skype tonight, how could I forget? I jumped out of the sofa and almost ran towards the laptop in the kitchen. I hurried to log in to skype. I felt really disapionted when I saw that Emily wasn't online. Maybe she had forgotten too... But in the same moment a little square came up which said that Emily just had logged in. I smiled and called her on videocall. She picked up anf I could see her face.
"Hi!" she said and smiled. Gosh, I couldn't get enough of that cute smile.
We sat and talked for what felt like hours about everything and nothing. The boys walked by and said Hi to her, and then told me they went out to get some pizza. I told them what I wanted and continued tpo talk to Emily. Afetr a while Danielle entered the room Emily sat in, which seemed to be a hotelroom, and told her they were going out for dinner.
"Pick some clothes for me will you?" i heard Emily say to Danielle, before she said she really had to go. I felt a bit sad but said I'd talk to her soon. She smiled, said good bye and then she hung up.
Äntligen är kapitel !! uppe. Har skrivit på det ganska länge, plus att en del försvan så jag var tvungen att skriva om typ hälften.. Men nu är det iallafall uppe. Och långt blev det också, men det var för at det var så mycket jag ville få med utan att dela upp det i olika kapitel.
Som ni kanske märkt så är det inte så mycket ur killarnas perspektiv och det handlar inte så mycket om dom men det kommer, jag lovar. Vänta bara tills Hannah och gänget kommer till USA.
Hoppas ni gillade delen, och kommentera gärna!
XOXO
Kommentarer
Postat av: C
Längtar skkkit mycket till nästa del. Jätte bra del ;)
Trackback
